Musikens svindlande gångar

En söndag, strax efter elva, hörlurar i öronen och en stass ämnad för promenad, innebär text och musik med Eric Schüldt i P2. Promenad bland bladgrönska, orienterande i gamla villaområden, bland skulpturer och universitetsbyggnader från det ena eller andra århundradet, i lågt stående vintersol halkandes på isklädd gångbana som här sist. Tankarna vindlar som i en trädgård med rum, ett fotoalbum, förflyttandes mellan ömsom tid, ömsom rum, temperatur, ljus och känsla.

Sorterade tankar

Egentligen har jag en längtan att försjunka i de sköna formuleringarnas värld, men då böckerna jag trängtar efter ligger i en order ej ännu levererad, får jag sysselsätta mig med annat som giva inspiration. Sekundrar, dagar, månader, år har gått sedan mitt senaste inlägg, ett flöde av inlägg som dock varit högst sporadiskt, likt en vilsekommen bris en smäktande sommardag. Nu är det vinter, närmre midvinter, men tankarna vandrar ändå ideligen till en annan tid, en tid av frihet, frihet att följa sina lustar i diverse projekt som inbegriper att röra sig utanför sin allra innersta sfär, den egna inomhusmiljön, de omgivningar som ligga närmast som från att ha varit som en förlängning av det egna rummet i sommarskrud, bliva ogästvänligt, kallt, dystert och instängt. Världens yta har krympt. Ute är allas vårt rum, men ute har klätts med väggar och portar stängs. Det är sannolikt kopplat till känslan av vinter och världsläget, en vinter utan snö, utan tö men väl råkall och grå.